suomeksipå svenskain english
 

Den legendariska Bogskärs fyr fyllde 125 år den 12 september 2007. Fyren tändes för första gången den 12 september 1882. En utställning om Bogskär fyrs historia öppnades på Ålands Sjöfartsmuseum den 14 september 2007. Då höll Seppo Laurell föredrag om Bogskär:

BOGSKÄR

”Ute i öppna Östersjön 22 engelska mil från den svenska skärgården och ännu några mil längre i söder från de åländska öarna bryta sig vågorna mot de båda farliga klipporna ’östra och västra Bogskär’. Hvarje sjöfarande känner deras namn, och kunde de tala, skulle de förtälja en dyster saga om krossade farkoster, spillda människolif, om långa nätter under ångest genomvakade vid stormens tjut. Inom kort kommer nu glimten af en fyr att sända sitt vägledande ljus ut öfver den mörka farleden, att tillvinka sjömannen ”gif akt” mot den annalkande faran.”

Så här skrev Ny Illustrerad Tidnings redaktör i mars 1880 då byggnadsarbetena på västra Bogskär slutligen påbörjades. Ett fyrbygge på Bogskär intresserade speciellt Sverige, och från svenskt håll hade gjorts upprepade hänvändningar i detta avseende. Bogskärs klippor skrämde sjöfaranden under mörker och följden härav var, att de för att undgå dem, höll alltför nära den svenska kusten och körde på grund.

År 1835 underströk Sverige-Norges sändebud i St. Petersburg för Finlands ministerstatsekreterarebehovet av en fyr vid dessa farliga klippor och uttalade förhoppningen, att man i brådskande ordning skulle taga saken till behandling i Finland. Man begärde lotsinspektörens utlåtande, men han betonade de stora svårigheter, som var förenade med att bygga en fyr i öppna havet. Han föreslog i stället att en fyr skulle byggas på Lågskär. Lågskärs båk omändrades till fyr år 1839-40.

Senare anhöll Finska Sjöförsäkringssällskap, att en ny och högre känningasbåk skulle byggas på östra Bogskär. Där fanns redan ett 18 fot högt sjömärke. Då föreslog lotsdirektören amiral Boris Nordman, att en fyrbåk av järn skulle uppföras på platsen. Han hade år 1862 besökt Sandhammarens fyrplats och de nya järnfyrarna där. Han hade också träffat fyrarnas konstruktör Gustaf von Heidenstam, överingenjören vid Sveriges fyrväsende.

År 1870 vände sig Sveriges sändebud på nytt till Finlands ministerstatsekreterare och framhöll sin regeringsönskan, att Finland i brådskande ordning skulle börja bygga en fyr på Bogskär. Nu började byggnadsplaneringen göra framsteg. För att bereda ärendet tillsattes en särskild kommitté, som lät göra ritningar och kostnadsförslag för en fyrbåk av järn. Kostnadsförslaget steg till 345.000 mk.

Inte ens enligt detta förslag kom arbetet i gång, utan kommittén beslöt skaffa ännu mera utredningar. Lotsdirektören Nordman utverkade tillstånd att få konsultera von Heidenstam, den mest framstående fyrauktoriteten i Norden. von Heidenstam fick de upplysningar som ansågs nödvändiga. Han gjorde nya ritningar och kostnadsförslag till en fyr på östra Bogskären. Kostnadsförslaget var 160.000 mk och på basen av detta förslag beviljade ständerna vid 1872 års lantdag medel för ändamålet.

Men inom kort började man tvivla på möjligheterna att kunna förverkliga denna plan. von Heidenstam hade inte utfört undersökningar på klippan och man ansåg, att saken tarvade ytterligare utredning. En ny kommitté tillsattes. Den reste år 1873 till Bogskär och fann då, att von Heidenstams kostnadsförslag icke stod sig, utan att kostnaderna skulle stiga till avsevärt högre belopp.

Icke ens efter denna utredning påbörjades fyrbygget. Man hade ännu icke nått klarhet: skulle fyren byggs på Bogskärs östra eller västra skär. Till en början tycktes att östra Bogskär var ändamålsenligare. Det var dubbelt större och högre än västra Bogskär och inte så utsatt för stormar och isskruvning. Men i slutet av 1870-talet kom man till resultatet, att det skulle vara ändamålsenligare att bygga fyren på västra Bogskär, emedan det låg närmare farleden. Klippan höjer sig blott lite över 7 meter över havsytan, så att vågorna vid storm spolar över dess högsta punkt.



Byggnadsarbetet påbörjades våren 1880 under ledning av överarkitekt Georg Wilenius från Finlands Byggnadsstyrelse. Arbetarna, 23 män, var från Stockholm, från Ludwigbergs mekaniska werkstad, som hade tillverkat metalldelarna för fyren. Toppen av skäret planades ut och en kraftigt armerad förrådsbyggnad och en förbindelsegång av järnplåt till det blivande fyrtornet uppfördes. Arbetena avbröts för vintern.

Följande år, då arbetarna återvände, var bara grunden intakt. Förrådshuset, som hade varit fäst på klippan med tumtjocka bandjärn hade spolats bort. Den helt tillplattade järnkorridoren påminde en slarvigt hopvecklad näsduk.

Man övergav nu tanken på några byggnader utom själva fyren och beslöt att höja stengrunden med tre meter. Den byggdes av granitblock som transporterades till Bogskär dels från Finland, dels från Sverige. Grunden förstärktes ytterligare med stort antal murankare och ankarjärn.

Som stomme förankrades 12 st. 25meter långa T-balkar i berget. Fyren fick dubbla väggar. Den inre väggen tillverkades av järnbalkar och fyrtumsplankor, som togs ihop med järnband och den yttre väggen av belgiska 6 mm järnskivor. Mellan väggarna bildades ett utrymme för en spiraltrappa. I ytterväggen tog man upp fyra fönster för varje våning. Mittemot varje fönster i ytterväggen fanns det ett motsvarande fönster eller en dörr i den inre väggen. Fyren stod färdig sommaren 1882. De slutliga byggnadskostnderna steg till 331.543 mk.

Det rödmålade fyrtornet var 25 m högt och indelat i sju våningar. Inne i stenfoten fanns ett bränsleförråd. Första våningen upptogs av ingången och av ett lagerrum. I andra våningen fanns ett kök och en anläggning för destillering av dricksvatten. Den tredje våningen innehöll rum där man kunde inta sina måltider och i de övre våningarna låg bostäderna. I den sjunde våningen placerades en rotenande fyrapparat med urverk. Den levererades av firman Henry Lepaute i Paris. Apparatens lampa brände 0,6 liter fotogen i timme. Ljuskaraktären var ständig vit sken med blixt var femtonde sekund.

Invigningen av Bogskärs fyr skedde den 29 augusti 1882. Fyra finska lots- och tullångare hade under natten anlänt med de prominenta gästerna, guvernör greve Creuz, senator Leo Mechelin med två andra senatorer, lotsdirektör Sten Tudeer, konstruktören von Heidenstam och kaptener och ingenjörer. I fyrtornets matsal på tredje våningen hölls de högtidliga talen, men den gemensamma frukosten avåts på lotsångfartyget Walvoja.

Bogskär har kallats ”Finlands Eddystone” vilket syftar på världens mest berömda fyr, belägen på ett stenrev utanför Plymouth vid den engelska sydkusten, ännu mindre än Bogskär och ännu mer utsatt för väder och vind. Den nyligen byggda fyren, femte i ordningen på detta rev, hade tagits i bruk på våren 1882. Fyren på Bogskär, som av så många auktoriteter ansågs omöjlig att bygga, blev höjdpunkten på Gustaf von Heidenstams karriär.

Ljuset tändes den 12 september 1882. Bemanningen i fyren uppgick till nio personer. Hälften av dem var i tjänst på Bogskär och andra hälften i frivakt på Åland. Fyrvaktarna vistades i regel en månad på fyren, men vid otjänligt väder kunde passen bli mycket längre. Försörjningen var besvärlig. Under hög sjögång var man tvungen att föra båten till fyrklippans lovartsida, packa proviant, fyrförnödenheter och post i tunnor, kasta dem över bord och låta dem driva med vinden mot klippan där fyrvaktarna försökte bärga och hala upp dem till tornet.

Redan från början fanns det misstankar om att fyren inte var tillräckligt stark. Fönstren började läcka och hela tornet darra redan under mindre oväder och hög sjögång. Den 14 februari 1889 bröt vågorna och drivisarna sönder det yttre tornet och dess nedre del fylldes med vatten och issörja. Fyrmästare Valentin Montell berättade om händelserna:

”Klockan 10 på aftonen blev vi hårt ansatta ty stormen och sjön nådde sin högsta höjd. Den första hårda stöten inträffade då järnplåtarna i magasinet störtade in. De väldiga sjöarna vräkte in genom båken. Lufttrycket var så hårt att alla dörrar slogs upp och lamporna släcktes, också järnluckan till den övre balkongen slogs upp och rycktes bort.”

Kort därpå bedarrade emellertid stormen. Personalen var övertygad om att i fall så icke skett, hade tornet icke länge kunnat motstå vattnets och isens tryck.

På morgonen var livbåten borta, balkongen krossad, tre nedre våningar vattenfyllda och största delen av förråden förstörda. De isolerade fyrmännen väntade på hjälp. Tre veckor senare började fyrmästare Valentin Montell sända flaskpost i hopp om räddning. Det dröjde ända till slutet av mars innan befälet på vinterfartyget Express märkte att fyren var nära att rasa och rapporterade till lotsstyrelsen om situationen. Ännu i början av juni hittades en av Montells postflaskor nära Eckerö. Den innehöll ett brev som var daterat den 26 mars. Montell hade avslutat brevet med orden: ”Hinner ej mer! Ångarn synlig. Alla friska.”

År 1894 reparerades fyren genom att fylla betong mellan de båda mantlarna ända upp till tredje våningen. Också möjligheterna att kontakta yttervärlden försökte man förbättra. Chefen för telegrafväsendet hade redan år 1885 föreslagit kabelförbindelse mellan Bogskär och Mariehamn, men förslaget hade bordlagts för att det var för dyrt att realisera. På hösten 1890 hade fyrmästare Montell tagit två par brevduvor till fyren. De hade skaffats från Frankrike. Nu utrustades fyren med ett optiskt signalsystem med röda, gröna och vita oljelampor. År 1895 utförde Mariehamns postmästare Uno Godenhjelm lyckade prov med brevduvor för att upprätthålla förbindelsen mellan Bogskär och Mariehamn. År 1899 fick Bogskär ett duvslag.

Bogskärs betydelse växte på 1890-talet då den första finska isbrytaren Murtaja togs i bruk. Fyren var en viktig observationsplats, där man kunde observera issituationen och rapportera vidare om fartyg som behövde isbrytarens hjälp.

År 1903 utrustades ljusapparaten med professor af Forselles tryckbrännare. Efter det minskade fyrens fotogenåtgång till en sjättedel.

År 1907 fick Bogskär en trådlös telegraf – den första i hela Finland. Den stod i förbindelse med en radiostation i Mariehamn. Apparaterna var planerade enligt tyskt sk. ”Telefunken”-system, och de levererades av den berlinska firman Siemens & Halske. Telegrafstationen byggdes på Lotsberget i Mariehamn. Apparaterna i Bogskärs fyr installerades i korridoren mellan inre och yttre väggarna. På toppen av fyrtornet installerades fyra utpekande master för antennsystemet.


Bogskär under 1910-talet

I början av första världskriget släcktes fyren och fyrvaktarna lämnade Bogskär.År 1915 bombarderade ett tyskt krigsfartyg fyren med flera granater. Fyren fattade eld och hela övre delen av tornet förstördes. Den betongfyllda nedre delen klarade sig bättre.


Efter första världskriget

Då kriget tog slut började man fundera på fyrens framtid. Skulle den repareras eller byggas om helt och hållet eller skulle den flyttas till östra Bogskär? För den närmaste framtiden kunde man bara rigga upp en fyrlykta på toppen av de utbrända mantellplåtarna. Det var farligt att närma sig hela klippan p.g.a. drivminor. Fyrens nya förvaltare, sjöfartsstyrelsens tekniska byrå, gjorde ritningar för en helt ny bemannad stålbetongfyr, men planen bordlades i väntan på penningstarkare dagar.


Inspektionsfartyg Walvoja på sin resa mot Bogskär

Under åren 1921-22 byggdes Bogskär om så att den blev en automatisk obemannad acetylengasfyr, den första i Finland. Acetylenanordningar hade tagits i bruk i några ledfyrar och Storbrottens fyrfartyg redan före kriget. Den brandskadade toppen avlägsnades och på de kvarvarande betongvåningarna installerades en AGA-fyrkur, som vilade på sex pelare av betong. Inne i tornstumpen placerades ett gasförråd, med så många acetylenflaskor att de räckte för ett år. Den nya ljusapparaten tändes på hösten 1922. Dess ljuskaraktär var tre vita blixtar i minuten och ljusvidden 16 sjömil.


Efter automatisering

År 1981 renoverades fyren. Den utrustades med helikopterplattform. Utsidorna målades vita med en blå gördel mitt på tornet. Helikopterdäcket kantades med radarfyr och den automatiska väderstationens instrument. Acetylensystemet ersattes med solenergi och halogenlampor. Lysvidden är endast 8,8 sjömil, vilket anses vara tillräckligt för nutida fyrar.

Under helikopterdäcket har gränsbevakningen sin övervakningskamera. Finlands Eddystone gör fortfarande sin uppgift lika plikttrogen som sin storebror vid Engelska Kanalen.


Seppo Laurell

foto: Seppo Laurells arkiv